Efter hösten-vinterns långa sjukperiod när veterinärerna till sist fann orsakerna till hennes luftvägsbesvär, så har hon gått på tre mediciner som har fungerat väldigt bra. Lilla gumman blev som förr, lite lugnare bara men det hade hon ju ålderns rätt att vara (hon blev nio år). Vi var så glada, allt fungerade så bra. Lilla rävungen var mer lyhörd för våra signaler än tidigare (och vi för hennes) och hon kunde äntligen få springa lös på vårt landställe.

Så detta olycksaliga, som en blixt från klar himmel! 
Plötsligt en dag hade Roxie besvär med att gå och hoppa upp i möblerna (hon som varit så snabb, stark och smidig). Dagen efter kom kräkningar och sprutande diarré. Akut till Bagarmossens djursjukhus. En veckas intensivvård. Mängder av prover på blod och ryggmärg, magnetröntgen, ultraljud och neurologspecialist. Tumör, hjärnblödning och fästingsmitta kunde uteslutas, men ingen diagnos ställas. Bara att det var något neurologiskt; en inflammation eller infektion i hjärnan, vilket visste man inte. För att om möjligt häva tillståndet gavs hon hög dos kortison + antibiotika.

Vi besökte Roxie varje dag. Jag är övertygad om att psyket spelar en mycket större roll för tillfrisknande än vad västerländsk medicin tilltror. Och för ett stackars djur har det kanske ännu större betydelse? (liksom för små barn) - lämnad på en främmande plats och utsatt för en massa obehag. Så det kändes väldigt viktigt att husse och matte kunde hälsa på för att åtminstone ge stunder av trygghet och ro, visa att vi inte övergivit henne.

Men det var plågsamt att se våran lilla gulltjej. Går ju inte att veta hur hon uppfattade det, men hon måste ha befunnit sig i en förvirrad värld. Kunde inte orientera sig i rummet och hade dålig balans. Gick omkring till synes planlöst och när huvudet stötte emot en vägg blev hon bara stående där.

Varför?
Ingen orsak = inget svar på den frågan. Kan inte acceptera. Grubblar, söker. Kanske finns ett samband mellan tandstensborttagningen på måndagen, bara två dagar innan symptomen kom. Jag har frågat veterinärer, läkare. Vid sån behandling frisätts en massa bakterier, vilket inte är några problem för en frisk individ då immunförsvaret tar hand om dessa. Men ett försvagat immunförsvar kanske inte klarar av anstormningen, en klump bakterier kan t ex ta sig upp i hjärnan och orsaka skada. Min husläkare sa att människor med nedsatt försvar brukar ges antibiotika förebyggande innan en tandbehandling. Roxie åt kortison pga sin luftvägsbesvär. Kortison sätter ned immunförsvaret - - -

Veterinären hade tidigt - alltför tidigt! - nämnt alternativet att låta henne somna in. Men vi kunde bara inte ge upp så lätt! Roxie hade blivit en så kär del i vår familjeflock, hon var älskad också av våra söner och min mamma och alla som mötte henne tyckte om den här lilla tjejen. Bakom sig hade hon en hel del tuffa erfarenheter; sjukdom, flera omplaceringar och de första fyra åren på Irland vet vi i stort sett inget om. Och vi har bara haft tre år tillsammans.

Men förra onsdagen sa veterinären att de hade gjort vad de kunde för Roxie, det enda som återstod var att se om hennes kropp svarade på medicinerna.

Så vi tog hem henne.
Det kändes skönt att låta henne få återkomma till sin trygga miljö. Få sova i sin korg istället för den lilla buren på sjukhuset. Ligga på favoritplatsen i soffan. Äta ur sin egen matskål. Gå kissrundan runt huset i det välkända gräset. Ha henne hos oss, smeka och prata med lilla gumman. Vi hoppades att detta skulle väcka till liv något positivt, ville se tecken, om än aldrig så små på ett tillfrisknande, att det skulle vända...

När vi ropade hennes namn och hon kom lunkande - var det en aning raskare än förra gången? När hon ett par gånger tittade på oss med ögon som rörde sig, tog hjärtat ett litet skutt - men strax därefter var pupillerna lika stora och svarta, liksom oseende, igen. Om hon utomhus gick fram till en buske där hon alltid velat nosa så studerade vi henne noga - men hon rörde bara på huvudet, nosade inte. Vi försökte gömma godis inne - en älsklingslek - på enkla platser där godis legat förut - men hon hittade dem inte, letade knappt ens. Våran vovve som alltid haft ett utmärkt luktsinne. Roxie har alltid haft en stor integritet, har tydligt visat t ex att hon inte gillar att man tar på hennes trampdynor. Eller höll fram en tass mot en och visade: det räcker, nu vill jag inte har mer smek, vill vara ifred. Men nu kunde vi ta på tassar och nos hur mycket vi ville utan nån reaktion.

Hur mycket vi än ville annorlunda, tvingades vi snart inse att hennes uppförande var oförändrat.

La man henne nånstans låg hon i regel kvar där, utan att notera omgivningen. Ställd på golvet vandrade hon iväg, utan mål. Var en stol i vägen stannade hon helt enkelt där, helt stilla. Några gånger försökte hon kliva över benstagen, men att gå runt fanns inte i hennes värld. Aptiten var det enda som var sig likt, men hon kunde inte äta eller dricka själv utan vi fick hålla upp matskålen nära nosen. När hon skulle kissa satte hon sig nu på tikars vanliga sätt, hon som alltid brukat hålla upp ett bakben, vilket säkert berodde på att hon inte kunde hålla balansen. Och så var det diarrén; det kom små klickar hela tiden. Inomhus. Så olikt henne! Hon kunde inte hålla igen och inte säga till. Stackars kära lilla gumman, om du ändå hade kunnat berätta för oss!...

På torsdagskvällen var Jalle och jag tvungna att ta ett beslut: 
- Om vi vågade tro på ett tillfrisknande - så måste man räkna med att det kunde ta veckor, kanske månader. Och hon behövde tillsyn hela tiden, dygnet runt. Hur löser man det när båda måste arbeta? 
- Risken för kvarstående men. 
- Och om hon blev sjuk igen. Då blev varje veterinärbesök mycket dyrt, för vår rätt höga försäkring hade nått taket nu.

Krassa skäl! Många tårar! Tänkte på våra två vuxna barn. Hur olika är inte villkoren för människor och djur!

Vi frågade oss det viktigaste: 
Hur uppfattade vi att Roxie mådde själv? Självklart inte bra. 
Led hon? Svårt att veta. Hon hade nog inte ont (möjligen huvudvärk?), men man kan lida på många sätt. Och eftersom vi uppfattade ett visst medvetande så blir svaret: Ja, troligen. Men om hunden blir frisk så kan man låta den stå ut med detta ett tag.
Dessvärre var veterinärernas prognoser både svävande och osäkra, snarast pessimistiska.

Fredagen den 8 september
blev Roxies sista dag. Det blev ändå en fin stund i ett rum på djursjukhuset. En sista måltid med glass, som var hennes absoluta favoritmat. Vi satt på golvet med våran lilla tjej och sjöng en vaggsång, det tyckte hon mycket om. Sen fick hon somna under våra smekningar.

Roxies sista vaggsång
Nu i ro, slumra in, lilla älsklingen våran
som blomman på en äng, i en gungande säng
ner i korgen dig göm, och dröm, bara dröm
din husse och matte finns hos dig nu.
(lite egna ord - originalet av Alice Tegnér. Finns även i Min nya skattkammare, och Tjorven sjöng den för Skrållan)

En nioårig liten tik som mycket efterlängtad kom in i våra liv
och lämnade det alldeles för tidigt, bara tre år senare.
Vår första fyrfota vän, som lärt oss så mycket och givit så mycket värme och glädje.

Tack så väldigt mycket till all personal på Härliga Hundar!
Tack också Mikaela för dina mejl och förslag.
Roxie fick inte vara hos er mer än ett år, men hon hade det väldigt bra, alldeles särskilt när hon fick gå med flocken i skogen :)

Många hälsningar från Roxies matte och husse
Anneli och Jalle Andeer