Världens vackraste kille, våren 2011



De här är ett tung inlägg att behöva skriva.
Men jag känner att frågorna kommer va många och svaren för jobbiga att svara på.


En lång histora i kort format:

För ett par månader sedan började Echo bli förändrad. Konsiga betenden runt våran dotter. Konstiga blickar. Han bet henne vid 1 tillfälle och försökte ett par gånger till. Ingen kunde förstå vart detta kom ifrån. Echo och Felicia som varit bästa vänner sen dag ett. Echo som älskar alla människor som kommer i hans väg. Och han trodde alltid att alla älskade honom med, såklart! Sen försökte han bita veterinären vid ett besök. Han började visa stor osäkerhet mot folk som aldrig funnits där förut. Men vara i perioder. Ibland var han helt sig själv.

Vi sökte hjälp och fick massa svar men min magkänsa sa bara nej, jag trodde inte han klättra i rang. Ledarskapet hade inte brustit. Echo var fortfarande lika följsam och lydig som alltid. Helt otrolig för att vara en hoffe i hans ålder. Förslag om burar och munkorg.
Allt kändes lika fel. Jag kände att de måste ligga något bakom detta. Men vad, hade han ont???

För ca en vecka sedan hittade jag Echo ligga och skaka/rycka. Han reste sig sedan upp, mycket orolig, skum, flåsig, dreglid. De beteendet efter kände jag igen. Men de innan?! Vad var de?

Efter mycket frågor och hjälp så förstod jag. Att Echo min underbara älskade hund har Epilepsi. De finns oändligt med information om detta på nätet och jag läste och läste. Och visst var de så. Allt stämde in, och jag kunde nu se alla symptom som han visat sedan ett par månader tillbaka. Kanske Felicia försökt väcka honom ur ett anfall och allt blivit fel, Echo kopplade samman anfallet med Felicia. Råkade bita. Sen efter de blev allt bara mer fel och fel när alla bara sa att han va helt frisk utan de är bra dummheter han håller på med. Efter många samtal med olika veterinärer så kom alla fram till samma slutsats. Min magkänsla var alltså rätt.

Jag är glad att jag känner mina hundar så väl....
Att jag vet att min snälla Echo inte alls helt plötsligt blir en lömskt elak hund.

Epilepsi visar sig väldigt olika på olika hundar, somliga är helt sig själva mellan anfallen, vissa blir mer oroliga och stressade. Visst finns de medicin som kan dämpa.
Men oron hos Echo som aldrig funnits där kommer nog alltid finnas där.

Som matte eller husse har man ett ansvar att ens älskade vän ska må bra. För för vems skull proppar man i hundar massa medicin som eventuellt hjälper, dämpar smärtan?!?
Folk vänjer sig och tycker att de kan vara värt att deras hundar mår dåligt ett tag.
Eftersom dom ändå mår bra mellanåt.
De är så vi människor funkar, vi vill må bra. Vi vill inte behöva känna smärtan att förlora någon.
För den är helt hemsk. De gör ont. Ofattbart ont.


En hund med Epilepsi ska leva ett lugnt stressfritt liv. Och vad erbjuder jag?
Ett fartfyllt liv på hunddagis och i hemmet småbarn.
Ingen miljö, varken hemmet eller jobbet är speciellt bra för en sådan hund.
Echo är en omplacering, så ett nytt hem igen är helt uteslutet.

De är ett tung beslut, men min älskade vän kommer den 15 Augusti få lämna oss och vandra vidare.
Till min älskade Saga som väntar där och till alla andra änglahundar vi mist genom åren.
De är hemskt. Att ett hundliv ska behöva sluta, vid 2,5 års ålder. De är inte rätt.

Du och jag Echo vi glänste ihop. Vi glänste upp utställningsringen och allas ögon hamnade på dig.
Min vackra hund. Du plockade CK efter CK och du vann! Du charmade alla med ditt öppna glada sätt.
Vi entrade lydnadsplanen och folk stod med hakan i backen.. du tog 10 poängare efter varandra och du lös.
Som den stjärnan du är.
Du gjorde bravur på MH och klarade din korning galant, överallt sa folk "OJ vilken super bra hoffe du har"

Jag vet svarade jag, han är bäst! Du kom till mig som 11 månaders 45 kgs hund, fast du var 8 veckor i skallen. Men polett efter polett trillade ner och du blev en lydig följsam helt UNDERBAR hund.



Jag kommer minnas dig med glädje, din vilja att sammarbeta är fantastisk. Alla kvällar, när du alltid hoppade upp och la dig vid min sida i sängen. Hela natten låg du där trotts att de var varmt. Varje tår jag gråtit har du varit där och torkat upp dom, haft din huvud i mitt knä och visat med din blick att de löser sig matte. Allt kommer bli bra.

Du har fascinerat många. Och många tårar kommer falla. Men jag vet. Att jag gör de ända rätta för dig. Min älskade vän. Den här världen vi lever i är orättvis och hemsk. En dag ses vi igen! Varanda dag kommer du vara saknad. Hela dagis är fullt med bilder på dig som kommer påminna mig och hur underbar du var.

Din matte är sämst på att skriva så de är tur att du inte kan läsa.
Men jag vet, att du vet att min kärlek till dig är oändligt stark.

Massa kärlek från din matte och husse.
Lill matte Felicia och din storebror Lotus som varit vid din sida hela tiden. Precis som jag.

De kommer bli tyst utan dig, vem ska nu göra så att vi skrattar?
Varje dag med dig gav mig glädje. Och jag ska försöka vara stark. För när du längre inte finns här utan ser ner på mig så vet jag. Att du vill inte behöva se matte gråta. När du inte länge kan finnas där och trösta. Jag ska försöka vara stark min vän. Ta hand om Saga åt mig istället, tills vi ses igen <3