Vila i frid Roxie ♥
Publicerat 2017-09-14, 07:24:00 i Farväl, våra änglar.
Efter hösten-vinterns långa sjukperiod när veterinärerna till sist fann orsakerna till hennes luftvägsbesvär, så har hon gått på tre mediciner som har fungerat väldigt bra. Lilla gumman blev som förr, lite lugnare bara men det hade hon ju ålderns rätt att vara (hon blev nio år). Vi var så glada, allt fungerade så bra. Lilla rävungen var mer lyhörd för våra signaler än tidigare (och vi för hennes) och hon kunde äntligen få springa lös på vårt landställe.
Så detta olycksaliga, som en blixt från klar himmel!
Plötsligt en dag hade Roxie besvär med att gå och hoppa upp i möblerna (hon som varit så snabb, stark och smidig). Dagen efter kom kräkningar och sprutande diarré. Akut till Bagarmossens djursjukhus. En veckas intensivvård. Mängder av prover på blod och ryggmärg, magnetröntgen, ultraljud och neurologspecialist. Tumör, hjärnblödning och fästingsmitta kunde uteslutas, men ingen diagnos ställas. Bara att det var något neurologiskt; en inflammation eller infektion i hjärnan, vilket visste man inte. För att om möjligt häva tillståndet gavs hon hög dos kortison + antibiotika.
Vi besökte Roxie varje dag. Jag är övertygad om att psyket spelar en mycket större roll för tillfrisknande än vad västerländsk medicin tilltror. Och för ett stackars djur har det kanske ännu större betydelse? (liksom för små barn) - lämnad på en främmande plats och utsatt för en massa obehag. Så det kändes väldigt viktigt att husse och matte kunde hälsa på för att åtminstone ge stunder av trygghet och ro, visa att vi inte övergivit henne.
Men det var plågsamt att se våran lilla gulltjej. Går ju inte att veta hur hon uppfattade det, men hon måste ha befunnit sig i en förvirrad värld. Kunde inte orientera sig i rummet och hade dålig balans. Gick omkring till synes planlöst och när huvudet stötte emot en vägg blev hon bara stående där.
Varför?
Ingen orsak = inget svar på den frågan. Kan inte acceptera. Grubblar, söker. Kanske finns ett samband mellan tandstensborttagningen på måndagen, bara två dagar innan symptomen kom. Jag har frågat veterinärer, läkare. Vid sån behandling frisätts en massa bakterier, vilket inte är några problem för en frisk individ då immunförsvaret tar hand om dessa. Men ett försvagat immunförsvar kanske inte klarar av anstormningen, en klump bakterier kan t ex ta sig upp i hjärnan och orsaka skada. Min husläkare sa att människor med nedsatt försvar brukar ges antibiotika förebyggande innan en tandbehandling. Roxie åt kortison pga sin luftvägsbesvär. Kortison sätter ned immunförsvaret - - -
Veterinären hade tidigt - alltför tidigt! - nämnt alternativet att låta henne somna in. Men vi kunde bara inte ge upp så lätt! Roxie hade blivit en så kär del i vår familjeflock, hon var älskad också av våra söner och min mamma och alla som mötte henne tyckte om den här lilla tjejen. Bakom sig hade hon en hel del tuffa erfarenheter; sjukdom, flera omplaceringar och de första fyra åren på Irland vet vi i stort sett inget om. Och vi har bara haft tre år tillsammans.
Men förra onsdagen sa veterinären att de hade gjort vad de kunde för Roxie, det enda som återstod var att se om hennes kropp svarade på medicinerna.
Så vi tog hem henne.
Det kändes skönt att låta henne få återkomma till sin trygga miljö. Få sova i sin korg istället för den lilla buren på sjukhuset. Ligga på favoritplatsen i soffan. Äta ur sin egen matskål. Gå kissrundan runt huset i det välkända gräset. Ha henne hos oss, smeka och prata med lilla gumman. Vi hoppades att detta skulle väcka till liv något positivt, ville se tecken, om än aldrig så små på ett tillfrisknande, att det skulle vända...
När vi ropade hennes namn och hon kom lunkande - var det en aning raskare än förra gången? När hon ett par gånger tittade på oss med ögon som rörde sig, tog hjärtat ett litet skutt - men strax därefter var pupillerna lika stora och svarta, liksom oseende, igen. Om hon utomhus gick fram till en buske där hon alltid velat nosa så studerade vi henne noga - men hon rörde bara på huvudet, nosade inte. Vi försökte gömma godis inne - en älsklingslek - på enkla platser där godis legat förut - men hon hittade dem inte, letade knappt ens. Våran vovve som alltid haft ett utmärkt luktsinne. Roxie har alltid haft en stor integritet, har tydligt visat t ex att hon inte gillar att man tar på hennes trampdynor. Eller höll fram en tass mot en och visade: det räcker, nu vill jag inte har mer smek, vill vara ifred. Men nu kunde vi ta på tassar och nos hur mycket vi ville utan nån reaktion.
Hur mycket vi än ville annorlunda, tvingades vi snart inse att hennes uppförande var oförändrat.
La man henne nånstans låg hon i regel kvar där, utan att notera omgivningen. Ställd på golvet vandrade hon iväg, utan mål. Var en stol i vägen stannade hon helt enkelt där, helt stilla. Några gånger försökte hon kliva över benstagen, men att gå runt fanns inte i hennes värld. Aptiten var det enda som var sig likt, men hon kunde inte äta eller dricka själv utan vi fick hålla upp matskålen nära nosen. När hon skulle kissa satte hon sig nu på tikars vanliga sätt, hon som alltid brukat hålla upp ett bakben, vilket säkert berodde på att hon inte kunde hålla balansen. Och så var det diarrén; det kom små klickar hela tiden. Inomhus. Så olikt henne! Hon kunde inte hålla igen och inte säga till. Stackars kära lilla gumman, om du ändå hade kunnat berätta för oss!...
På torsdagskvällen var Jalle och jag tvungna att ta ett beslut:
- Om vi vågade tro på ett tillfrisknande - så måste man räkna med att det kunde ta veckor, kanske månader. Och hon behövde tillsyn hela tiden, dygnet runt. Hur löser man det när båda måste arbeta?
- Risken för kvarstående men.
- Och om hon blev sjuk igen. Då blev varje veterinärbesök mycket dyrt, för vår rätt höga försäkring hade nått taket nu.
Krassa skäl! Många tårar! Tänkte på våra två vuxna barn. Hur olika är inte villkoren för människor och djur!
Vi frågade oss det viktigaste:
Hur uppfattade vi att Roxie mådde själv? Självklart inte bra.
Led hon? Svårt att veta. Hon hade nog inte ont (möjligen huvudvärk?), men man kan lida på många sätt. Och eftersom vi uppfattade ett visst medvetande så blir svaret: Ja, troligen. Men om hunden blir frisk så kan man låta den stå ut med detta ett tag.
Dessvärre var veterinärernas prognoser både svävande och osäkra, snarast pessimistiska.
Fredagen den 8 september
blev Roxies sista dag. Det blev ändå en fin stund i ett rum på djursjukhuset. En sista måltid med glass, som var hennes absoluta favoritmat. Vi satt på golvet med våran lilla tjej och sjöng en vaggsång, det tyckte hon mycket om. Sen fick hon somna under våra smekningar.
Roxies sista vaggsång
Nu i ro, slumra in, lilla älsklingen våran
som blomman på en äng, i en gungande säng
ner i korgen dig göm, och dröm, bara dröm
din husse och matte finns hos dig nu.
(lite egna ord - originalet av Alice Tegnér. Finns även i Min nya skattkammare, och Tjorven sjöng den för Skrållan)
En nioårig liten tik som mycket efterlängtad kom in i våra liv
och lämnade det alldeles för tidigt, bara tre år senare.
Vår första fyrfota vän, som lärt oss så mycket och givit så mycket värme och glädje.
Tack så väldigt mycket till all personal på Härliga Hundar!
Tack också Mikaela för dina mejl och förslag.
Roxie fick inte vara hos er mer än ett år, men hon hade det väldigt bra, alldeles särskilt när hon fick gå med flocken i skogen :)
Många hälsningar från Roxies matte och husse
Anneli och Jalle Andeer
Vila i frid Sigrid <3
Publicerat 2015-09-30, 14:26:00 i Farväl, våra änglar.
Farväl Alma!
Publicerat 2012-10-23, 15:10:00 i Farväl, våra änglar.
I helgen skulle du bott hos oss och Felicia var så glad över de, fina stora tjej Alma som hon kallade henne.
//Mikaela
Såhär vill jag minnas dig <3 Saknaden kommer va stor, vila i frid utan smärta och besvär min gosebjörn!
Hej då Ella
Publicerat 2012-08-09, 21:24:46 i Farväl, våra änglar.
Ella tog en speciell plats i mitt hjärta som kom in på dagis och "tog över" Echos plats. Min älskade ängel som fick somna in när nästan precis 1 år sedan. Hon kom som en storm och fyllde lite av de tomrum som min tokiga Echo lämnade efter sig. Med hofferejs och hofferyck och den envisa retliga sidan. En lurvig pajas! Hon va också den som fick Lotus att leva upp igen efter förlusten av sin bror.
Ella har sen sin start på dagis bara haft öga för Lotus, en riktigt kärlekshistoria som håller ännu. Idag fick hon Lotus och dagisfröken för sig själv hemma på sin tomt, med massa lek, godis och kärlek.
Vila i frid finaste Ella. Jag vet, att du vet att vi älskar dig, och du kommer lämna ett stort tomrum efter dig.
Jag vet att många kunder har fått pussar av Ella vid hämning och lämning av sin hund, när hon hängde över boxkanten. Vem ska nu göra de? Vem ska stå vid Lotus sida och bara beundra och tindra med ögonen?
De finns inte ord nog som beskriver hur de känns. De känns riktigt jävla förjävligt rent ut sagt att en så ung hund måste somna in.
För bara några dagar sen glänste hon i utställningsringen och fick i sin kritik "lycklig och glad" och de tycker jag säger allt om Ella.
Tusentals kramar från alla fröknar på Härliga Hundar till Ellas fina familj
//Mikaela
Ella med sin Lotus
Ella
Själsfränder
Ella alltid lika snäll mot sina dagiskompisar
På dagis lärde hon sig att bada!
Bada är riktigt kul
Ella och min dotter Felicia
Ella med kompisar
Smyga är hennes grej, speciellt på Lotus
Förstöra gruppbilder tyckte Ella va kul när hon precis började på dagis November 2011
Retstickan!
Hej då Lady.
Publicerat 2012-02-07, 18:39:14 i Farväl, våra änglar.
Idag säger vi farväl till våran fina Lady. Lady som lärde våran Winston att man inte alls ska vara oförskämd mot damer och vara i rumpan på dom. Hon som alltid var lika glad och lekte med sina bollar och pinnar. Hon hoppade från bryggan om och om igen och älskade att simma. Jag var den som träffade Lady minst av alla i personalen men ändå satte hon sina spår i hjärtat. Att hon litade på mig att klippa hennes klor, trotts att inte ens lugnande brukade funkade gjorde mig glad. Hon stod ställt och viftade på svansen åt alla hundarna inne på dagis trotts att de var tikar. Och hon fick på slutet gå med ett stort gäng grabbar, och oj va glad hon va då ;)
Dumma artros som förstör för så många hundar!!!
Vila i frid finaste Lady!
Vi tänker på matte med familj!
//Mikaela
Hej då Åke
Publicerat 2012-02-03, 14:57:10 i Farväl, våra änglar.
Idag är vi tvugna att ta farväl av våran fina Åke. De finns inga ord som beskriver hur de känns att förlora en dagishund. Att vi idag förlorar Åke och att veta att vi på tisdag förlorar våran fina Lady också är fruktansvärt!
Vi tänker på Åkes familj och lider med er.
Är så glad för allt bra ni gjort för Åke på den korta tid han faktisk varit hos er. Ni har gett honom ett perfekt avslut och han fick iallfall sluta sina ögon med en glatt viftande svans och massa hundar och folk som älskar Åke!
Här kommer en liten del av Åkes tid hos oss.
Vi saknar dig redan, KRAM från dina dagisfröknar!!!
Hälsa till min älskade Echo och Saga, dom väntar nog på dig och tar emot dig och kommer visar dig alla underbara ställen att springa och leka på, alla bra lorthögar att rulla i, och vart dom godaste benen är nergrävda!
//Mikaela
Farväl min älskade vän
Publicerat 2011-08-14, 00:48:43 i Farväl, våra änglar.
Världens vackraste kille, våren 2011
De här är ett tung inlägg att behöva skriva.
Men jag känner att frågorna kommer va många och svaren för jobbiga att svara på.
En lång histora i kort format:
För ett par månader sedan började Echo bli förändrad. Konsiga betenden runt våran dotter. Konstiga blickar. Han bet henne vid 1 tillfälle och försökte ett par gånger till. Ingen kunde förstå vart detta kom ifrån. Echo och Felicia som varit bästa vänner sen dag ett. Echo som älskar alla människor som kommer i hans väg. Och han trodde alltid att alla älskade honom med, såklart! Sen försökte han bita veterinären vid ett besök. Han började visa stor osäkerhet mot folk som aldrig funnits där förut. Men vara i perioder. Ibland var han helt sig själv.
Vi sökte hjälp och fick massa svar men min magkänsa sa bara nej, jag trodde inte han klättra i rang. Ledarskapet hade inte brustit. Echo var fortfarande lika följsam och lydig som alltid. Helt otrolig för att vara en hoffe i hans ålder. Förslag om burar och munkorg.
Allt kändes lika fel. Jag kände att de måste ligga något bakom detta. Men vad, hade han ont???
För ca en vecka sedan hittade jag Echo ligga och skaka/rycka. Han reste sig sedan upp, mycket orolig, skum, flåsig, dreglid. De beteendet efter kände jag igen. Men de innan?! Vad var de?
Efter mycket frågor och hjälp så förstod jag. Att Echo min underbara älskade hund har Epilepsi. De finns oändligt med information om detta på nätet och jag läste och läste. Och visst var de så. Allt stämde in, och jag kunde nu se alla symptom som han visat sedan ett par månader tillbaka. Kanske Felicia försökt väcka honom ur ett anfall och allt blivit fel, Echo kopplade samman anfallet med Felicia. Råkade bita. Sen efter de blev allt bara mer fel och fel när alla bara sa att han va helt frisk utan de är bra dummheter han håller på med. Efter många samtal med olika veterinärer så kom alla fram till samma slutsats. Min magkänsla var alltså rätt.
Jag är glad att jag känner mina hundar så väl....
Att jag vet att min snälla Echo inte alls helt plötsligt blir en lömskt elak hund.
Epilepsi visar sig väldigt olika på olika hundar, somliga är helt sig själva mellan anfallen, vissa blir mer oroliga och stressade. Visst finns de medicin som kan dämpa.
Men oron hos Echo som aldrig funnits där kommer nog alltid finnas där.
Som matte eller husse har man ett ansvar att ens älskade vän ska må bra. För för vems skull proppar man i hundar massa medicin som eventuellt hjälper, dämpar smärtan?!?
Folk vänjer sig och tycker att de kan vara värt att deras hundar mår dåligt ett tag.
Eftersom dom ändå mår bra mellanåt.
De är så vi människor funkar, vi vill må bra. Vi vill inte behöva känna smärtan att förlora någon.
För den är helt hemsk. De gör ont. Ofattbart ont.
En hund med Epilepsi ska leva ett lugnt stressfritt liv. Och vad erbjuder jag?
Ett fartfyllt liv på hunddagis och i hemmet småbarn.
Ingen miljö, varken hemmet eller jobbet är speciellt bra för en sådan hund.
Echo är en omplacering, så ett nytt hem igen är helt uteslutet.
De är ett tung beslut, men min älskade vän kommer den 15 Augusti få lämna oss och vandra vidare.
Till min älskade Saga som väntar där och till alla andra änglahundar vi mist genom åren.
De är hemskt. Att ett hundliv ska behöva sluta, vid 2,5 års ålder. De är inte rätt.
Du och jag Echo vi glänste ihop. Vi glänste upp utställningsringen och allas ögon hamnade på dig.
Min vackra hund. Du plockade CK efter CK och du vann! Du charmade alla med ditt öppna glada sätt.
Vi entrade lydnadsplanen och folk stod med hakan i backen.. du tog 10 poängare efter varandra och du lös.
Som den stjärnan du är.
Du gjorde bravur på MH och klarade din korning galant, överallt sa folk "OJ vilken super bra hoffe du har"
Jag vet svarade jag, han är bäst! Du kom till mig som 11 månaders 45 kgs hund, fast du var 8 veckor i skallen. Men polett efter polett trillade ner och du blev en lydig följsam helt UNDERBAR hund.
Jag kommer minnas dig med glädje, din vilja att sammarbeta är fantastisk. Alla kvällar, när du alltid hoppade upp och la dig vid min sida i sängen. Hela natten låg du där trotts att de var varmt. Varje tår jag gråtit har du varit där och torkat upp dom, haft din huvud i mitt knä och visat med din blick att de löser sig matte. Allt kommer bli bra.
Du har fascinerat många. Och många tårar kommer falla. Men jag vet. Att jag gör de ända rätta för dig. Min älskade vän. Den här världen vi lever i är orättvis och hemsk. En dag ses vi igen! Varanda dag kommer du vara saknad. Hela dagis är fullt med bilder på dig som kommer påminna mig och hur underbar du var.
Din matte är sämst på att skriva så de är tur att du inte kan läsa.
Men jag vet, att du vet att min kärlek till dig är oändligt stark.
Massa kärlek från din matte och husse.
Lill matte Felicia och din storebror Lotus som varit vid din sida hela tiden. Precis som jag.
De kommer bli tyst utan dig, vem ska nu göra så att vi skrattar?
Varje dag med dig gav mig glädje. Och jag ska försöka vara stark. För när du längre inte finns här utan ser ner på mig så vet jag. Att du vill inte behöva se matte gråta. När du inte länge kan finnas där och trösta. Jag ska försöka vara stark min vän. Ta hand om Saga åt mig istället, tills vi ses igen <3
